Besök i skuggornas rike

Juhana Moisander har i sina installationer, videor och fotografier konstruerat ett dunkelt rum där historia, minnen och fantasi möts. När han bygger upp de fantasifulla mötesplatserna använder sig Moisander på samma sätt som den amerikanska fotokonstnären Cindy Sherman ofta av sig själv som modell. Liksom Sherman gömmer han sin egen kropp i kläder, masker och annan rekvisita. Till exempel i verket Mormorsvargen (2006, loopvideo) gungar konstnären sakta iklädd huckle och långskaftade stövlar i en gungstol på stuggolvet med en vargmask över ansiktet. I hybridgestalten förenas varg- och familjetemat med bilder från folksagor och mytisk, muntlig tradition.

I videoinstallationen Babajaga (2008) som ingick i en separatutställning på galleri Titanik i Åbo var utgångspunkten folksagornas hemska häxa som bodde i skogen och som också är känd som ett skrämmande väsen med kännedom om hemlig lära. Gestalten gungade framför betraktaren i en mortel, som hon enligt folktron har förflyttat sig i genom luften. Ett kraftigt ljudlandskap karaktäriserade Babajagas trotsiga väsen. I utställningen ingick även en fotoserie, där Moisander refererade till övernaturliga händelser i folksagorna i vidare mening. Där handlar det om underverk som till exempel att osynliga händer plöjer upp åkrar.

I det verk som Moisander ställer ut på Åbo Biennal är utgångspunkten ett mer jordbundet motiv, som får en mytisk distans enbart av avståndet i tiden samt ett visst tema av tillbakadragenhet. Utgångspunkt för verket är en i Åbos historia välkänd borgarfamilj, även om det istället för rekonstruktion eller dramatiserad dokumentär snarare handlar om fiktion.

Verket är lokaliserat till det så kallade Rettigska palatset, ett hus i barockklassicistisk stil, byggt på 1920-talet vid stranden av Aura å och bebott av familjen von Rettig som flyttat till Åbo från Sverige. Familjen, som ägde både tobaksfabrik och ångfartygsaktiebolag, sökte inte offentlighet utan föredrog att tillbringa tiden hemma i lugn och ro.

Moisander undersökte husets rum och historia när han utarbetade videoprojektioner för de olika rummen, som avlägset påminner om det skyddade livet innanför husets väggar. Projektionerna visar hur en familj tillbringar tid för sig själv efter en måltid.

Positionerna är uppbyggda efter familjemodellen på 1800-talet. Männen röker cigarr och dricker konjak, barnen leker och en kvinna dricker te ur en tekopp. Även om utgångspunkten för de sekelskiftesklädda gestalterna är familjen von Rettigs liv innanför "palatsets" väggar är situationerna och gestalterna påhittade.

Moisanders verk med rörliga bilder leder tankarna till en beskrivning av en tidig biografföreställning som den ryske författaren Maksim Gorkij på sin tid gav i en tidningsartikel. Gorkij skrev efter sin bioupplevelse att han hade varit på besök i ”skuggornas rike”. Även när man står framför Moisanders verk kan man ibland nästan tro att man har träffat ett spöke. Intrycket av att ha träffat något främmande förstärks av Moisanders sätt att använda en tagning, vilket påminner om tekniken i filmens barndom.

Till det spöklika mötet hör hos Moisander ofta en liten, knappt märkbar rörelse trots att verkens komposition snarare verkar antyda att bildernas naturliga tillstånd är en avstannad stillbild. Det spöklika i verken för tankarna till olika fantasier som historiskt har förknippats med fotomediet, det vill säga fotografiets och den rörliga bildens möjligheter att göra osynliga saker synliga och förkroppsliga döda människor.

Fotografiet fick på sin tid en mystisk aura när det som ett nytt medel gjorde insteg i bildproduktionssfären. Kamerans mumifierande karaktär gav upphov till ”andefotografering” (”spirit photography”), morbida familjeporträtt med påklädda, nyligen avlidna familjemedlemmar och andra märkliga företeelser.

Historien får gestalt genom dokument, litteratur, folklore och muntlig tradition. Historien är också ett tidskontinuum som går ända fram till vår tid, befolkat av döda och levande människor, där vi som lever just nu i sinom tid förflyttas ”från tiden till evigheten”. Därför förenas dokumentär beviskraft med det overkliga i gamla fotografier och filmer. Bilderna frambesvärjer spöken och spökena ber själva om att bli frambesvärjda när kameran konstruerar rutter som maskhål mellan de olika världarna. Moisanders bilder uppnår denna spöklikhetens tjuskraft på ett sätt som vissa ”andefotografer” också skulle kunna avundas honom.

 

Kari Yli-Annala, översättning Mats Malm, katalog av Turkubiennal 2009